Hemma igen.
Precis som jag visste så ville jag inte åka hem idag. Jag älskar ju vår lilla stuga där allt är så enkelt. Med ett stort rum där vi är hela tiden,kök och tv-rum i-ett. Inga trappor. Bara ett litet trappsteg mellan stugan och trädgården. Typ...
Jag kan se oss bosätta oss där. Det är väl egentligen aningens för litet. Det finns ju inte särskilt mycket plats för förvaring. Men å andra sidan...när det bara är jag och Lars; hur mycket grejer behöver vi egentligen?! Drömmen är att rensa ur vårt hus
på precis ALLT som vi verkligen inte BEHÖVER!! Ta alla prydnadssaker t.ex! Vad ska vi med dem till?! De står i ett skåp härhemma. Jag tar fram en eller ett par stycken åt gången och byter lite efter årstid eller högtid. Bara just för att jag vill
att alla ska användas liksom... Helt onödigt!!
Nåja. Detta är sånt som maler i mitt huvud lite då o då. Och särskilt när jag som nu tillbringat några dar i vår lilla stuga.
Tänk så underbart att bo på såhär liten yta:
(bilden ritade jag i juni,när jag hade "flyttat" ner till stugan för att bo där hela sommaren)
Större än så är det inte-ett rum med "allt-i-ett" plus två sovrum samt ett badrum. Behöver man verkligen ha det större????
I somras målade jag ju mycket akryl. Jag hade vår lilla friggebod som "ateljé". Även om jag mest stod ute eller inne i köksdelen av stugan när jag målade. När jag åkte hem i augusti så packade jag ihop alla målargrejer och ställde ut dem i friggeboden.
Tanken var ju att jag skulle komma tillbaka snart... Men så blev det inte. Av flera anledningar...
Jag har saknat mina akrylfärger och dukar. Riktigt längtat efter att måla i starka färger och njuta av att måla utan regler. För målar man lite abstrakt så får man måla hur man vill. Och det gillar jag.
Kanske bor det en liten rebell inom mig...?
En sån som gör som den vill utan att bry sig om vad "alla andra" ska säga och tycka.
Ja,jag har ju kämpat hårt med att jobba bort de där känslorna; "men vad ska folk tycka och säga...." "...kan man verkligen....?"
Har jag stigit över gränsen...???
Hursomhelst så tog jag med mig mina påbörjade alster hem. Jag tänker fortsätta att måla på dem så att de blir färdiga tavlor.
På ett vis är det både konstigt och lite svårt att fortsätta med nånting man påbörjade för så längesen. Jag har ju inte samma känsla för bilden idag som jag hade i augusti...
Men jag ska göra ett försök.
De här borde jag väl kunna måla klart ganska så lätt:
De är alla i typ A4-format förutom en som är en kvadrat.
Sen har jag en tavla som jag inspirerats utav ett foto på våra döttrar och deras kusiner som är taget en Midsommarafton i början av 2000-talet. Den är inte heller riktigt klar än men tanken är inte att den ska vara som ett foto utan mer än känsla.
Här står fyra små söta barn i sommarens ljuvliga färger och ljus.
Jag är nog inte helt klar med den heller. Jag känner att jag måste låta det "hända nåt" mer i den.
Jag har hela tiden tänkt att jag ska ge den till mina svärföräldrar. Det är ju deras fyra barnbarn som den föreställer. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att mitt självförtroende klarar av det. Jag är livrädd att de ska tycka den är konstig
och töntig. Men att de ska vara artiga och säga att de gillar den ändå.....
Det är SÅÅÅ mycket lättare att lägga ut bilder på nätet!! Men att visa dem,eller ge dem till såna man känner och bryr sig om är fruktansvärt. De kan ju inte annat än tacka och ta emot-vad de än tycker om dem.... Bara för att de känner mig och kanske tycker
om mig....
Sånt slipper man på nätet. Där är folk inte lika verkliga...
Så som ni förstår så har jag nu skaffat mig sysselsättning så det räcker och blir över för ett bra tag!!
Dessutom så har jag ju mitt album.
Och utöver det så har jag två tider på vårdcentralen att passa denna veckan!!
Ja ni hör!!
Ojojojojoj vad hektiskt det kommer att bli🤪
Hur ska jag klara detta??????😱😂
Ja,jag försöker skoja till det lite. Driva lite med mig själv och mitt händelselösa och ganska lata liv. Men faktum är att det ÄR verkligen så illa. Att ha TVÅ inbokade tider,dessutom två dagar i rad,räcker ju för att både stressa mig i förväg samt däcka
mig i efterhand.
När jag nu samtidigt känner att jag har så otroligt mycket som jag vill göra och som jag vet att jag inte säkert kommer att orka,så känner jag faktiskt en viss stress.
I era friska ögon och öron låter inte detta riktigt klokt. Jag förstår det.
Men för mig blir det för mycket.
Jag ska göra mitt bästa och så får vi se hur det går...
Bäst jag börjar ladda direkt; sömn verkar vara en bra start👍🏼
Godnatt.
