Orättvist!!
Jag försöker undvika att tänka just så; att det är orättvist. För vad är rättvisa? Och vem har rätt att säga att nån annan "förtjänar" det dåliga som drabbar mig t.ex...
Men sent i eftermiddags upplevde jag orättvisa!! En orättvisa svår att beskriva...
Jag och några väninnor har varit och firat en annan väninna som fyllt 50. Hon hade "öppet hus". Hon bjöd på smörgåstårta och tårta. Men jag drack bara läsk. Givetvis.
Det var en trevlig tillställning. Vi tre väninnor satt tillsammans (vi kände inte så många andra) och vi hade mycket att prata om och vi skrattade minst lika mycket.
Det började dock lite jobbigt... Trappan in till huset var alldeles för brant och svår att gå uppför. Jag trodde nästan inte att jag skulle klara det... Att det dessutom befann sig en massa okända människor innanför fönstret som vette mot trappan
gjorde inte saken bättre.
Men mina väninnor är kära vänner som varit med från början av min sjukdom,de vet hur jag lider av sånt här och de vet att jag litar på dem och deras hjälp.
Man kunde slå sig ner lite överallt i huset,jag blev återigen tveksam... Att ta mig upp ifrån stolar och soffor är ju ett helvete!
Och dessutom inför publik...usch...
Men den nyblivna 50-åringen placerade oss precis bredvid alla tårtorna!! (Hon visste ju att det var ofarligt-jag kan ju inte äta!! Hihi)
Det var som en bardisk med tillhörande barstolar👍🏼 Ifrån dem kunde jag resa mig utan hjälp!!
Det bjöds på både smörgåstårtor och flera olika tårtor till kaffet. Själv höll jag mig till läsk.
Som jag nämnde innan; jag och mina väninnor hade väldigt trevligt. Vi babblade på och vi skrattade mycket. Vilket vi alltid gör när vi är tillsammans. Vi kände inte så många andra men vad gjorde det??
Efter 2,5 timme kom den som en blixt ifrån en klar himmel!! Tröttheten! Jag kände hur jobbigt det blev,hur jag liksom inte ens orkade prata... Kroppen började känna sig mör...
Jag hintade om detta till mina väninnor och jag tror att de både såg och hörde det på mig. Jag vet inte ifall jag t.o.m började sluddra men det kändes nästan så...jag orkade inte prata mer och varje fnitter kändes i hela kroppen.
Så vi gav upp... Åkte hem.
Jag hann knappt koppla mig till pumpen innan jag försvann in i nåt slags töcken... Jag orkade inte säga många ord till Lars. Jag bara la mig,blundade och sen var jag borta!!
Jag kände mig full och utmattad,urlakad och svimfärdig!! Hade jag försökt resa mig upp då så hade jag nog fallit ihop!!
Istället somnade jag. Fast jag hade bestämt mig för att hålla mig vaken så att jag kan somna sen...
Och nu till det orättvisa!!
Jag tycker på riktigt att det är orättvist att jag ska behöva bli sån här utav att ha lite roligt en eftermiddag. Det gör mig ledsen och bedrövad... Vad har jag för liv?? Jag mår bara bra (fysiskt) när jag håller mig hemma,följer min mat-o sovklocka
ocv inte anstränger mig mer än "vanligt".
Är det verkligen rättvist???
Egentligen finns det ingenting som heter rättvisa. Rättvisa existerar inte. Det är en fet lögn som nån missnöjd liten skit hittat på!
Livet är inte rättvist!
Jag har åkt på två tråkiga sjukdomar!!
Men jag har fyra fantastiska barn!
Och det väger väl upp det mesta!
Hur vi än gör och hur mycket vi än letar så omges vi alla av "orättvisa". Ibland mer. Ibland mindre. Men det jämnar nog ut sig i slutändan skulle jag tro.
Hur det än är så kan jag inte göra annat än att "gilla läget".
Det är ju mitt motto...
