Förmiddagsutflykt.
Jag känner mig lite som en lögnare... Jag har ju sagt (skrivit) att jag i fortsättningen inte ska åka och handla själv. Att jag ska ta hjälp... Åtminstone med storhandlingen.
Men gör jag det???
Nej.
Och varför är det så??
Är det ingen som vill hjälpa mig?
Joodå. Det finns folk omkring mig som gärna ställer upp och hjälper mig.
Problemet ligger hos mig själv. Som alltid. Jag vill vara fri. Det är där det största problemet ligger.
Så fort jag ber nån om hjälp så måste jag släppa på min frihet. Jag måste anpassa mig efter en annan människas tid och lust. Och det är inte lätt när man i flera år kunnat göra sånt precis när man vill och känner för det. Jag kan bestämma mig från en
minut till en annan.
Nja,det är väl heller inte helt sant. Jag har ju en mat-och-sovklocka att anpassa mig efter. Men utöver den så👍🏼
Jag åker ju helst ut och handlar och gör ärenden på förmiddagen. Då är jag som piggast. Och så tycker jag det är skönt när det är lite lugnare i butikerna. Inte så många stressade småbarnsföräldrar som jäktar och sliter (stackarna) Då känner jag mig i
vägen när jag stapplar fram med min kundvagn...så sakta så sakta...
Idag har jag varit ute och handlat. Jag var på Ica innan tio. Men jag var inte ensam där... Det är fler som tänker som mig. Men de flesta var äldre än mig och alla verkade känna varandra...
Men som jag kände idag när jag kom ner till Ica var att nej,nu ska jag sluta handla här. I handikappsrutan precis utanför entrén stod där idag tre cyklar en bra bit in i rutan. Vilket inte är konstigt; cykelstället står ju där!! Vilket är en mycket
märklig placering. Och de andra två handikappsplatserna ligger på andra sidan vägen och man måste antingen gå upp två trappsteg eller gå en lång omväg för att komma till rampen som går upp till entrén... Där överväger jag inte ens att
parkera!
Men jag hittade en parkeringsruta som jag kunde ställa mig långt till höger i så att jag kunde öppna min dörr för att ta mig ut.
Det blev ingen bra veckohandling idag... Humöret sjönk rejält när allt krånglade. Jag blir på dåligt humör när folk inte visar hänsyn,utan blockerar ens väg genom affären och fortsätter stå i grupp med vagnarna utspridda... Utan att ens reflektera över
att andra kanske vill komma förbi...
Och att lyfta tunga mjölkpaket och annat upp och ner kändes ju bara tungt,jobbigt och fruktansvärt onödigt.... Jag skulle ju haft nån med mig...
Men jag ville göra nånting skoj! Jag tyckte att jag behövde det. Och mat-och sovklockan skulle inte ringa än på en stund. Jag åkte till Smålänningens marknad. En stor affär som säljer det mesta. Den har varit en lågprisaffär men nu vet jag inte riktigt
om jag tycker den håller måttet för det... Hursomhelst så är det roligt att gå omkring där en stund. Jag brukar gilla deras heminredning. Förr köpte jag gärna rengöringsmedel och schampo och sånt där,de var lite billigare än i vanliga affärer. Då.
De har gott om parkeringsplatser men bara två handikappsparkeringar. Döm om min förvåning när en liten lastbil som levererade glass hade parkerat tvärs över BÅDA handikappsparkeringarna. Får man ens göra så????
Vi med handikapp har inte många fördelar och inte direkt nåt flyt i livet,men EN liten grej som faktiskt kan vara till vår fördel är att vi har tillgång till större parkeringsrutor lite närmre ingången...
Jag tycker det är rätt lågt att parkera som den minilastbilen hade gjort.
Nej det blev ingen bra visit på Smålänningens Marknad. Det blev en ren besvikelse. Jag åkte dit helt i onödan😉 Jag ville ju bara roa mig en liten stund.
Jag åkte hem. Riktigt hungrig faktiskt. Mat-och-sovklockan hade surrat ett bra tag....
Nu ligger jag här och har det lugnt och skönt. Jag kanske borde stanna hemma jämt. Det är ju här det känns bäst. Att ge mig ut i verkligheten gör mig bara besviken...
