AttLevaMedIBM.blogg.se

Vilket det sällan är för den delen. När det händer nåt så är det i regel nånting negativt. 

Och mot logiken så försämras min kropp trots att vi är mitt i våren,på väg mot värmen. Mina försämringar brukar ju bli mest tydliga när hösten och kylan kommer.

Men det grundläggande problemet är under försämring. Det IBM-problem som var det som först uppmärksammade mig på att nånting var fel i min kropp. 

Dvs problemet att resa mig och att gå uppför trappor och backar.

Just nu är det ett rent helvete om jag ska tala klarspråk!! 

Jag försöker låta bli att gå i trapporna men har ju oftast inget val då duschen och tvättstugan är i källaren. Och för att ta mig ut och in ur huset så måste jag gå i trappan. Igår var jag ute på altanen och plockade undan en del bröte som vi bara ställt ut där under vintern. Och döm om min förvåning när jag inte längre kan gå in på altanen ifrån trädgården. Det är inte ett särskilt högt steg...

Och på tal om trädgården; jag hade samlat på mig en del krukor med jord därute,jag tömde ut all jord i en hink och tänkte bära bort till vår komposthög. Men vi har inte någon platt trädgård. Den går lite upp och lite ner. Lite små nivåskillnader helt enkelt. När jag skulle gå uppför på ett ställe - och då menar jag inga backar direkt!!! Det lutar lite!- så kom jag inte upp! Jag stapplade runt lite därute på gräset och kände mig väldigt osäker på ifall jag skulle kunna ta mig tillbaka till den platta,jämna altanen igen... För att knappast komma upp på den...

Men till slut kom jag in på altanen och la mig i vår underbart sköna soffa därute! Den är inte vacker men ack så skön!! 

Ja jag visste ju om det men vafan?! Jag måste ju kunna göra nånting!! Jag kom ju knappt upp ur den j-la soffan!!!! 

Jag orkar inte med det här snart!! Jag blir så fruktansvärt trött på mitt liv!! Alla motgångar och alla försämringar!!

I min enfald har jag tänkt lite som; "nu har det inte blivit så mycket sämre på ett tag. Det har nog stannat upp lite. Och den här hösten och vintern blev ju ganska lindriga,det blev inte så mycket sämre."

Ha!!

Jag känner mig lurad!

Just nu är det värre än nånsin...

Nä det är väl inte helt sant,men det är iallafall långt ifrån bra. Jag skulle verkligen behöva lite lugn just nu. Och då menar jag ett visst slags lugn runtomkring mig. Ett lugn som liksom lägger sig som en varm filt omkring mig. Låter mig bli lugn inombords utan störande moment omkring mig. Jag måste landa i de här senaste motgångarna. För om jag bara gör det. Tar in dem,bearbetar dem på mitt eget vis och sen accepterar dem,också på mitt eget vis,så kan jag återigen komma tillbaka. Gilla läget och gå vidare.

Jo...en tur till stugan börjar kännas mer eller mindre nödvändig...