AttLevaMedIBM.blogg.se

Men nu ligger jag kopplad till pumpen med min nya slang som hänger och dinglar ifrån magen. Det är helt ok! Jag skiter i att den hänger där! Vad som helst är bättre än det som hände igår!! 

När jag var och lapiserade på vårdcentralen så undrade ju sköterskan när jag bytte knappen senast. Hon blev förskräckt när jag sa att jag aldrig gjort det. Mer än den gången de bytte slangen mot knappen... Den spanska personalen blev också förskräckta allihop (ett helt gäng som stod runt mig!!) när de lät sköterskan som talade engelska fråga mig hur länge jag haft just den knappen... 2,5 år ungefär skulle jag tro...

Men själva bytet gick ganska snabbt. Det värsta med det var att jag höll på att svimma för jag tänkte på vad de höll på med😱det gjorde inte ont eller nåt sånt det var bara känslan av att de höll på och grävde i ett hål i min mage som fick mig att må illa🤢

Det som tog tid var att vänta på att få den utlovade skjutsen hem. Jag låg på britsen i ett hörn av väntrummet i flera timmar.

Och kissnödig var jag hela tiden...

Till slut vinkade jag till mig en sköterska och sa att jag behövde gå på toaletten. De är ju inte duktiga på engelska tyvärr... men till slut så förstod hon att jag ville gå till toaletten och kissa,inte ligga kvar och kissa i ett bäcken...

Britsen var väldigt hög. De var två sköterskor som fick hjälpa mig ner,benet vek sig när jag "landade". Där fanns en handikappstoalett som tur var. Den hade dock bara handtag på sidorna. Den var väldigt låg... Jag hade sagt till sköterskorna att jag klarade mig själv. Det var dumt! Men som tur var låste jag inte dörren!! När jag skulle resa mig så gick det ju inte!! Att ta hjälp av de båda rostfria handtagen hjälpte inte mycket eftersom toalettstolen inte var ordentligt fastskruvad i golvet. Hela toastolen vippade åt alla håll när jag tog i och försökte resa mig. Det fanns inga larmknappar. Där satt jag...

Till slut ropade jag "Hello...." några gånger och till slut kom det en sköterska. Hon hämtade en till och så försökte de hjälpa mig upp. Till slut gick det...

Grejen är den att jag ju inte ätit som jag skulle. Hade nog ungefär 400 ml kvar att äta. (Äter 1500 ml/dag) och var helt utmattad av chock och trötthet. Styrkan i min kropp var svagare än vanligt!!

Men till slut var jag tillbaka uppe på den höga britsen. Efter mycket hjälp ifrån två sköterskor. Sen låg jag där några timmar till...

Efter midnatt kom min skjuts. En ambulans. Ambulanspersonalen,två män,placerade mig i en rullstol och körde ut mig till ambulansen. De undrade om jag kunde sitta på ett vanligt säte. Det kunde jag givetvis. Hade ju legat tillräckligt...

Men att ta mig upp ur rullstolen och in i ambulansen,som var hög och hade väldigt höga steg in,var helt omöjligt. De båda ambulanskillarna fick hjälpa mig att komma upp. Men jag hade absolut ingenting att hjälpa till med så benen vek sig och jag föll ihop emellan dem. De verkade så passiva och osäkra,tycker ju att stora starka karlar med det yrket borde vara mer handlingskraftiga och säkra liksom. Till slut tog en tag i en hälla i mina shorts och drog upp mig... Vilken fars!!

Då var det över midnatt och jag ville bara hem!!

Jag satt på en stol i den s.k ambulansen som nog egentligen var en slags transportbil.  Det fanns lite medicinska attiraljer i den och plats för en bår,men annars verkade det mer vara en större taxi... Den skakade och skramlade när vi åkte... Jag undrade ifall den skulle hålla ihop hela vägen!!

Jag smsade Lars att jag var på väg hem och hoppades att han var vaken. Det var han. 

Han mötte mig när jag kom hem och hjälpte mig in... Väl inne så släppte en massa spänning. Jag bara skakade och var ledsen... jag grät inte,orkade inte ens det. Fyyy faan vilken jävla skitnatt!!

På sjukhuset hade ingen testat ifall mina slangar (som jag packat med mig innan vi åkte,i förpackningar så de skulle kunna se vad de hette mm!) passade ihop med det de satt in. Det var ju självklart inte samma märke och sort som vi har i Sverige.

Och jag tänkte inte på det heller. Min hjärna var inte riktigt "med" ikväll... 

Men när jag kom hem testade jag och det passade!! Jippi!! Äntligen nåt positivt som inte kändes som ett bakslag!!

Så nu har jag legat här och ätit. Vet inte om jag orkar gå upp idag över huvud taget.... Det är mulet ute. Skönt!!

Jan har kommit. Han ska stanna några dar. Så han och Lars får "leka" nu! Jag får stanna hemma hur mycket jag vill utan att få dåligt samvete för att jag är tråkig och känner mig taskig mot Lars!

Jag är helt slut...både fysiskt och psykiskt. Detta var en pärs som jag helst sluppit...

Men nu ska jag vila mig i form.