AttLevaMedIBM.blogg.se

Jag heter Ursula Rollbert. Jag har drabbats av en obotlig muskelsjukdom som heter inklusionskroppsmyosit (IBM). Min blogg ska handla om hur det känns att leva med en obotlig sjukdom.

När orken och kraften tryter...

Publicerad 2018-09-18 22:40:05 i Allmänt,

Utan att gå in närmare på detaljer så kan jag berätta att jag inte är ensam hemma på dagarna just nu. Vi har besök hos oss och det är väldigt trevligt. Detta besök innebär även att jag pratar lite för mycket. Dessutom på engelska...
Språket är inget större problem,det blir lite grammatiska fel ibland och ibland hittar jag inte rätt ord. Men det gäller ju bara att våga. Att inte tänka för mycket. För då blir man mer osäker och börjar staka sig. Det är bara att köra på. Man gör sig förstådd även om det blir lite tokiga fel ibland. 
Men så mycket som jag har pratat idag har jag inte pratat på en hel evighet!! Och ikväll kände jag verkligen av det. Jag kände att det blev sluddrigt och otydligt när jag pratade. Dessutom så tog luften slut så fort jag sagt ett par-tre ord. Det är riktigt obehagligt när man känner att man håller på att sprängas i bröstet. Man vill ju bara fylla på med massa massa luft! Då brukar jag stänga munnen och andas in med näsan. På det viset fyller jag på med ny luft i lungorna. Åtminstone inbillar jag mig det. Det känns så...
Om jag håller munnen helt stängd,drar in ett eller ett par tunga och djupa andetag ända ner i magen genom näsan och sedan släpper ut luft genom munnen ännu mer sakta... Då känns det lite bättre en stund.
För övrigt så sticker det i min svaga arm och min svaga vad och fot. Det irriterar mig. Jag blir förbannad. Jag tycker inte jag gjort nånting konstigt eller fel... Förutom att jag hållit (håller!!) i mobilen då...
Jag får väl göra som jag brukar:
Lägga mig tillrätta i min säng,sätta igång en podcast och somna gott.
Och gilla läget!!👍🏼

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela