AttLevaMedIBM.blogg.se

Det blev tydligt för mig igår. Jag fick nästan som en "aha-upplevelse"

Jag är sjuk.

Jo det har jag vetat ett tag. Så just den tanken var ingen aha-upplevelse. Eller var den kanske det?!

Jag lever i mitt eget sjukdomstillstånd hela tiden. Jag märker inte att jag bara blir sjukare och sjukare. Jag tror inte att nån annan märker det heller. De ser mig lite då o då och jag brukar försöka se pigg ut när jag vet att jag ska träffa folk. (även om jag slutat sminka mig och fixa till mig om jag bara ska åka ner och handla) Så i min värld syns det inte att jag är sjuk. Och syns det inte så finns det inte....eller!?!!?

Men så händer nåt som får mig att se på mig själv med andra ögon. Nu har det hänt två små små saker som fått mig att se på mig själv utifrån med en helt annan syn än den jag vanligtvis ser på mig själv med.

Det är bara små små ord tagna ur ett sammanhang samt en enkel handling som öppnade mina ögon.

En vän skrev till mig att eftersom jag är mitt upp i min sjukdom så ser jag inte på mig själv så som andra gör. Jag har det faktiskt ganska jobbigt. Ja t.o.m hemskt som min vän skrev.... 

Att tre kära vänner från förr pratat ihop sig och vill komma och besöka mig (de tar t.o.m med sig kaffe!!) är självklart jätte jätteskoj!! 

Men vad betyder det? Egentligen?!!

Jo,de ser mig som sjuk.

Och det är inte ett dugg konstigt!! Jag beskriver ju hur jag mår både ärligt och djupt,här på min blogg. Alla fattar ju att jag är sjuk.

Utom jag...eller?

Jo jag fattar också att jag är sjuk. Men inte HUR sjuk jag verkligen är!!

Jag går runt här och lullar och livet bara passerar. Jag försöker inte ens hänga med längre... Jag lever i min egen lilla värld där jag tror att ingen märker att jag inte längre är som jag varit. Bara jag håller mig undan så mycket som möjligt så är det ingen som märker nåt. Och ser de mig på Ica så ser jag inte sjuk ut.

Jag förnekar mitt sjukdomstillstånd.

Jag lever MED i sjukdomsförloppet men märker inte att det går utför. Min hjärna är inställd på att jag är den jag alltid varit.

Hur kommer mina vänner att reagera när de ser mig? När de ser min säng stå bredvid matbordet med droppställning och allt... (ja den är ju till för sondmaten givetvis,jag har ju inget dropp)

Kommer de att se att jag är sjuk?

Trots att min hjärna tror att jag är likadan som jag var för snart 40 år sen....

Alla dessa fysiska prylar som jag har omkring mig för att underlätta mitt liv är ju ett tecken på att det är nånting som inte är som det ska... Ändå inser jag inte det.

Är jag helt dum i huvet??!

Eller är jag återigen den där strutsen som stoppar huvudet i sanden...?

Människor runtomkring mig ser en sjuk Ursula. Och jag vet inte vem det är de ser.... Jag ser inte henne. Jag vill inte se henne...

Hur kan JAG ha blivit så sjuk så att jag inte klarar mig utan en massa hjälpmedel...? 

Jag som varit så frisk och full av liv och upptåg... Jag som farit omkring,alltid på väg nån annanstans.... 

Nu ska jag ingenstans....

Jag är fast här vid min säng och min droppställning. 

Det var ju inte såhär det skulle bli.