Funderingar...
Nu var det ett tag sen jag skrev om min andning. Nån kanske tror att allt är bra eftersom jag inte nämner det längre. Men så är det tyvärr inte. Den är lika dålig som innan.
Men ska jag hålla på att skriva om allt dåligt som blivit en slags vardag för mig så blir det väldigt trist. Jag vänjer mig och på nåt vis så accepterar jag väl försämringen. För det är ju liksom inte mycket jag kan göra åt det. Jag får göra som jag brukar:
sätta ord på det,lämna det där och sen gilla läget!
Jag har ganska lätt för att leva i nuet. Hur det känns just nu får avgöra hur jag agerar. Hur det var igår är ju ganska ointressant och ingenting som kan bestämma hur jag ska agera och leva idag. För att inte tala om det som kommer att hända! Det kan
jag ju absolut inte gå runt att grubbla på. Då skulle jag bli knäpp. Att älta det förflutna måste vara destruktivt...
Jag nuddar vid tanken på framtiden ibland men jag flyr snabbt ifrån den tanken. Jag orkar inte med den när jag har fullt upp med det som sker här och nu.
Många säger ju att man ska just "leva i nuet" och har t.o.m texter på sina väggar: "carpe diem". Men det är lätt att säga,svårt att göra.
Fast jag tror att jag lyckas ganska ofta. Äntligen nåt jag är bra på☺️
För att gå runt och tänka på hur sjuk jag är,vad det egentligen innebär och hur det kan påverka framtiden,det har jag inte tid,kraft och ork till. Min energi räcker knappt till för det jag gör just nu. Så nog kan jag fånga dagen alltid😉
