Så fel det kan bli...
Det här med att blogga kanske inte är så bra ändå. Jag tror att jag är FÖR ärlig och erkänner saker som inte är till min fördel. Att blogga ger MIG så mycket-jag får ur mig all skit jag går runt och grubblar på,samtidigt som jag får olika reaktioner på det jag skrivit. Det är alltid trevligt när nån hör av sig med en liten hälsning eller en kommentar.
Men idag har jag hört nåt som fått mig att ändra uppfattning. Och det känns som att det här med att vara ärlig och beskriva precis hur jag känner,kanske inte är så bra trots allt.
På omvägar har jag hört hur "nån" haft åsikter om att jag skriver om att jag vill dra mig undan mer och mer,undvika sociala sammanhang mm mm...
Ja. Det stämmer. Jag vill inte längre umgås med så mycket folk. Att ha de handikapp jag har är oerhört jobbigt för mig som alltid varit pigg,frisk och glad. Men om nu "nån" retar sig på mitt beteende,eller tycker att jag måste skärpa till mig,så skulle jag gärna vilja att "nån" sa det till mig istället för att säga det till nån närstående. Det oroar mer än det gör nytta. Om man uttrycker sina funderingar och åsikter TILL mig istället för att gå till nån i min närhet. En sån grej får ju inte mig att känna mig tryggare tillsammans med människor! Tvärtom... Nu när jag Vet att det tisslas o tasslas så får jag ju ingen större lust att ge mig ut i livet och träffa folk!!
Så hädanefter kommer jag att slriva mer sällan och så kommer jag att sluta att vara så ärlig som jag varit hittills. Ingen ska behöva få veta hur jag lider när jag förväntas vara social. Hur jag alltid längtar efter att få vara ensam och sluta leva genom andra o deras liv.
Om jag bara vågade så skulle jag lätt kunna sätta mig i en stuga i skogen och lämna allt socialt umgänge!! Lätt!!!
Jag känner inte längre någonsomhelst glädje i att träffa andra människor. Man blir bara besviken ändå.
Godnatt.
