Sovit gott!
Nu är jag piggare. Har sovit riktigt gott faktiskt. Jag har inte varit vaken en enda gång! Nu hoppas jag att jag kommer att ha lite nytta av det idag.
Gårdagen var ganska händelselös. Åtminstone i Mitt liv. Desto mer händelserik i vårt land... Även om ingen är direkt klokare idag.
Jag var trotsig igår! Mer än en gång...
Hungern som aldrig går över och suget efter nåt gott gick mig att vara olydig! Ta risker!! Jag smakade både på maten och åt en glass!! Jag vet! Jag är en olydig äventyrare!!
Men det gick ju bra. Jag ligger ju här och skriver,eller hur??
Jag var småhungrig hela dan och det enda jag kände att jag verkligen vågade äta,på riktigt,var glass!! Så jag mumsade i mig en Magnum Mini!!😋Yummie...
Eller egentligen...det var inte så gott som jag fantiserat om... Det var för sött och det var för mäktigt. Och helt ärligt så var det knappt värt besväret. För besvärligt är det. Det tar tid att äta och under hela tiden är jag rädd. Nej,det är inte värt
besväret.
Men kanske borde jag ringa min dietist och berätta att jag går runt och är ständigt hungrig. Det kan ju inte vara meningen.
Ett tag trodde jag att det berodde på att jag blivit mer aktiv. Att jag rörde på mig mer... Men det vet jag inte ifall jag tycker att jag gör... Inte de senaste dagarna iallafall.
Jaja...det är som det är och blir som det blir...
Kan inte göra annat än att GILLA LÄGET!
Jag har många planer för veckan som kommer. Jag VILL ju så mycket! Men frågan är hur mycket som blir gjort... Mina planer är av väldigt varierande slag. Dels behöver jag vara i källaren,där finns hur mycket som helst att göra!! Och det kliar i mina fingrar
för jag längtar liksom efter att sätta igång. Men ändå drar jag mig för det... Och den enda orsaken är trappan. Jag fasar för att gå i trappor. Det blir alltmer otäckt och obehagligt hela tiden. Jag är helt enkelt livrädd för att ramla!! Mest när
jag går ner faktiskt. Fler än en gång har benet vikit sig när jag går nerför en trappa. Jag brukar dock hinna ta tag i räcket innan jag faller. Till övervåningen har vi ju tyvärr inget räcke... Än.
Jag är alltså rädd när jag går nerför trappan men att gå uppför är rent fysiskt nästan omöjligt!! Att lyfta benet upp till nästa trappsteg är tungt och svårt. Och jag känner igen känslan ifrån början av sjukdomen; min hjärna har glömt hur jag med viljekraft
får mitt vänstra ben att lyftas...
Imorgon är det 7 år sen jag påbörjade resan som fick mig att få upp ögonen för att nånting var galet i min kropp.
SJU ÅR!!
Känns som en evighet ibland men som häromdagen ibland... Jag undrar dock vart sju år tagit vägen..?
