Nu går det utför...
Ja nu kommer alla krämpor och motgångar efter varandra. Den svidande tungan/munnen. De kliande utslagen (som bara blir fler...). Den försämrade finmotoriken. Och styrkan...
För att inte tala om hur besvärligt det är att resa mig ifrån både sittande och liggande. Mer än en gång har jag hållt på att stå på näsan när jag ska resa mig ur sängen. Och då fäller jag ändå upp ryggstödet så högt det går.
Jag orkar knappt klä på mig. Jeans och tajts har jag ju tvingats sluta med. Men nu är det även svårt att kränga av mig en tröja. Måste köpa fler munkjackor med dragkedja. Måtte jag inte förlora den styrka och finmotorik det krävs för att stänga den ibland...
Jag kanske har fel men jag har reagerat på det varje år. När hösten och den råa luften är här så försämras jag. Det är mer regel än undantag...
Jag beskrev ju innan hur svårt jag hade med matlagningen. Det märkte jag tydligt av ikväll igen. Det ÄR verkligen så. Jag inbillar mig inte. När jag står där i köket och pysslar,som jag trivs så bra med,då stöter jag hela tiden på hinder. "Nähä...klarar
jag inte av detta heller..." och så hittar jag små knep för att gå runt problemet och ändå få någorlunda samma resultat.
Men nog sjutton är jag trött på skiten!!
