Abrupt uppvaknande!!
Jag har ju inte sovit så gott på sistone. Rosslet i bröstet och själva sjukkänslan har fått mig att sova lite sisådär. Och idag är rosslet värre än nånsin. Blir galen om jag inte får upp nåt snart!!
Men jag somnade gott här på förmiddagen. Det var längesen jag sov så djupt. Det känns skönt.
Om det inte vore för det abrupta uppvaknandet jag fick! Rätt som det var kom Lars upprusande för trappan och ropade på mig!!! Jädrar vad rädd jag blev!!! Hjärtat hoppar fortfarande över vissa slag tror jag!!
Men tydligen så var han ännu mer rädd!! Han hade ringt mig så många gånger utan att få svar så han blev ju väldigt orolig!! Han inbillade sig både det ena o det andra!!
Så dumt...
Och själv var jag bara glad över att jag äntligen fått sova lite skönt. Under tiden jag sov så hostade jag nog ingenting. Bara det är ju värt mycket!
Men detta uppvaknande gör mig ledsen. Jag vill inte vara den som gör så att andra människor oroar sig och är rädda. Vetskapen om att andra människor känner sån oro för mig är tung att bära. Jag vill inte vara "sån".
I min värld har jag trott,och hoppats,att när kära o nära tänker på mig så ler de och tänker på nåt kul vi gjort tillsammans. Jag vill ju inte att alla ska tänka på mig med oro och lite sorg...
