AttLevaMedIBM.blogg.se

Jag heter Ursula Rollbert. Jag har drabbats av en obotlig muskelsjukdom som heter inklusionskroppsmyosit (IBM). Min blogg ska handla om hur det känns att leva med en obotlig sjukdom.

Knappen är på plats!!

Publicerad 2018-07-09 23:36:28 i Allmänt,

Äntligen!! Jag känner mig väldigt nöjd och glad över att ha fått tillbaka min knapp. Det har väl egentligen inte varit så himla dåligt att ha en slang dinglande från magen. Jag tycker att det har varit ok trots läckage och äckelpäckel. Men det är inte så säkert att det försvinner bara för att jag återigen fått en knapp. Det läckte ju även då jag hade min gamla knapp. 
Men visst känns det skönt att slippa den där slangen. En knapp är ju mer diskret. Häromdan stod jag i bikini här på trädgården med slangen dinglande ifrån magen. Jag tänker ju inte själv på den längre. Jag glömmer bort att den hänger där. Men så kom en granne med sitt barn förbi och vi stod och pratade. Inte ens då tänkte jag på det. Förrän jag såg barnets uppspärrade ögon som var ungefär i jämnhöjd med slangen. Det måste sett skräckinjagande ut!!
Stackars barn...
Men tänk ändå...för ett år sen valde jag att stanna hemma istället för att vara här under de mest intensiva semesterveckorna. I min hjärna hade jag en bild av att jag skulle bli uttittad och att folk skulle kräkas när de såg mig. Jag vågade inte ens ha bikini på mig här på vår tomt utan köpte dels en schal att svepa kring magen ifall nån skulle komma,dels en baddräkt med "fluff" på magen så att jag kunde gömma slangen...
Därför satt jag hemma i vårt hus hela sommaren förra året.
Så nog måste man säga att jag fått ett betydligt bättre självförtroende när det kommer till detta. Jag har blivit starkare💪🏼 men också coolare😎
Jag bryr mig inte längre. Jag skiter i vad folk tycker om min knapp. Har de ont av den så är det deras problem - inte mitt!! Jag behöver inte skämmas. Varför skulle jag?! Jag är ju stolt och glad och tacksam över min knapp. Den har ju gett mig livet tillbaka. Hade det inte varit för den och sondmaten hade jag fortfarande varit matt och svag. Nedstämd och deppig. Trött.
Inte för att jag är på topp just nu men jag mår åtminstone bättre än jag gjorde då,när jag inte fick in mig mat och näring på så länge.
Den känslan jag har inom mig nu är en positiv känsla fylld av styrka. 
Den påminner mig om den känslan jag hade när jag var 12 år och flyttade 25 mil bort. Jag gick i femte klass när familjen flyttade ifrån Mönsterås till Gnosjö. Jag skulle börja i min nya klass efter jullovet och jag sa såhär till mina föräldrar:
När jag börjar i min nya klass så kommer jag att vara mig själv. Jag tänker inte göra mig till och försöka vara tuff. Och om dom inte gillar mig så skiter jag i det.
Jag minns fortfarande känslan.
Och den känner jag nu när jag stolt går runt och visar upp min knapp. 
Och för att återgå till det jag sa som tolvåring. Ja jag hade nog spelat en roll och försökt att vara tuff en tid. Men kände att det inte var "jag"..... Det är svårt att som tolvåring försöka ändra på det,då har man hunnit bygga upp en fasad. Att riva den kan bli ödesdigert i den åldern. Men jag kände nog ett behov av att ta mig ur den där rollen och såg väl chansen när jag nu flyttade så långt och skulle "börja om". 
Jag tog den chansen. Och det gick bra. Mer än bra. Jag var mig själv och jag fick massa nya kompisar!! 
Och det var ju tur. För det gjorde nog så att jag fortsatt att hitta den där styrkan när jag behöver den. Inte direkt kanske men så småningom. Och när jag hittar den och följer den så blir det i regel alltid bra.
Och det vet jag att det kommer att bli nu.
Jag kommer gå runt här på Östra Stranden och stoltsera med min nya fina knapp här på magen😂 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela