Liten fundering...
Jag har tänkt på en grej nu när jag har så ont. (Ja jag har fortfarande ont) Om jag nämner det så säger folk åt mig att jag måste söka hjälp om jag har så ont. De förstår inte problemet.
För om jag ringer vårdcentralen och berättar vilka bekymmer jag har för nån ny sköterska som inte vet vem jag är eller som inte har en aning om vad IBM innebär. Har antagligen inte ens hört talas om sjukdomen. Då tycker "hen" att problemet låter
enkelt och inte ens lönt att undersökas. Men om jag mot all förmodan skulle få en tid för undersökning så skulle jag få träffa en helt okänd läkare som inte heller har en aning om mig och mina grundläggande problem. För antagligen har inte läkaren
heller hört talas om IBM... Och på den korta tid man får inne hos läkaren så hinner man inte förklara hurdana mina vanliga problem är och varför detta nya blivit nånting extra besvärligt. All tid och all min energi går åt till att förklara och berätta.
Sen är min tid slut och ingenting händer... Läkaren har inte förstått problemet och kan därför inte hjälpa mig. Och jag har slösat tid,både min och sjukvårdens,på nånting helt meningslöst.
Därför söker jag inte vård för att jag har ont i nacken!!
Sist jag gjorde det (december 2016) blev jag ju hemskickad med D-vitaminer och läkarens ord ringande i huvudet: vi här uppe i Sverige får för lite sol därför mår vi dåligt!! Och då var jag nyss hemkommen från en solig vecka i Spanien....
Så nej. Jag tänker inte söka hjälp för min nacke. Jag är helt säker på att jag inte kommer att få nån!! Och vill inte utsätta mig för ännu en besvikelse och känslan av förödmjukelse när jag sitter där och försöker förklara för nån som inte fattar ett
skit...
