Tänker...
Jag begär verkligen inte att andra ska förstå hur jag känner. Förstå hur jag mår. För det går inte. Men jag vill att andra ska respektera att det är såhär jag mår och det är såhär JAG känner. Det finns inget värre än när nån säger "men så behöver
du inte känna!" Nej,det vet jag väl! Men jag kan inte styra över mina känslor! Även om min hjärna VET att jag det jag känner är överdrivet och ologiskt så är det ändå så jag känner. Ingen kan tala om för nån hur de ska känna. Och ingen vet hur de
själva kommer att reagera om de drabbas av nånting tråkigt. Vi är alla olika. Och såhär reagerar jag. Det vill jag att andra respekterar.
Det är ytterligare en anledning till att jag drar mig undan ifrån sociala sammanhang. Att känna oförstående är kränkande. Idag är ju folk så lättkränkta så jag sällar mig till den skaran.
De flesta accepterar att jag är sjuk. Rörelsehindrad. Att jag inte fungerar som "alla andra". Men de flesta har svårt att förstå att jag känner mig annorlunda. Värdelös. Att jag inte vill eller orkar vistas bland folk jag inte har nån relation
med. De vill gärna tala om för mig att har fel. Att jag överdriver och reagerar onödigt negativt.
Det upplever jag som att de nervärderar mig. Ser över huvudet på mig. Liksom klappar mig vuxet på huvudet och säger "tänk inte så lilla gumman"
Om inte DET är kränkande så vet jag inte vad som kan kallas så.
Bara för att min kropp är sjuk,och även min själ litegrann,så är jag inte mindre värd eller oförmögen att tänka och känna själv.
Att drabbas av en obotlig sjukdom som sakta men säkert drar en allt djupare och djupare ner i nånting mörkt och oförutsägbart påverkar en!! INGEN kan komma och säga till mig: "tänk inte så! Nu överdriver du allt!"
För ni har inte en jävla aning om vad jag kämpar med inom mig!!
Så om jag drar mig undan,låser in mig och låter bli att höra av mig så låt mig göra det. Jag blir glad av mail och sms! Jätteglad!! Men orkar inte bli hunsad...
ville bara vara tydlig☺️
