Siesta!
Kluvna känslor och tankar... å ena sidan är jag stolt över mig själv som erkänner för både mig själv och Lars o Ebba.... å andra sidan tar det emot,hela mitt inre skriker att jag ska låta bli!
Men såhär är det.
Solen och värmen och det faktum att vi var ute till ett inatt gjorde mig matt och trött nu. Efter en hel förmiddag i solen med säkert över 25 grader och klarblå himmel så blev jag så trött så trött...kände mig nästan svimfärdig. Jag drog in solstolen
lite i skuggan,bara benen stack ut i solljuset. Trodde det skulle kännas bättre. Men det hjälpte inte. Tröttheten var fysisk. Orkade knappt prata,än mindre röra mig... Jag låg och brottandes med mina dubbla känslor... Jag vill ju inte erkänna att
jag inte orkar med solen. Jag som alltid tjatar om hur mycket jag älskar sol och värme. Min trovärdighet får ju sig en knäck här nu...
Men till slut segrade förnuftet. Jag sa till Lars och Ebba att de inte behöver bli oroliga (för de är som hökar och har koll på mig hela tiden!!) men jag kände bara att jag måste gå in och lägga mig i vårt svala hus.
De blev inte oroliga. De blev glada att jag erkände. Det brukar jag inte göra...jag brukar spela ett spel för att jag inte vill oroa mina närmaste.
Så nu ligger jag i min säng. Här tänker jag ligga tills denna extrema trötthet gått över.
Det har jag lovat Lars och Ebba.
De gick iväg för att få i sig lite lunch. Ingen var sugen på att laga nåt idag. Jag hade inte orkat...och de båda var för hungriga för att ställa sig och laga mat.
Så nu ska jag ligga här. Tänker blunda och försöka sova.
Tur att jag inte drack för mycket alkohol igår dessutom!! Två sangria var vad jag smuttade i mig under hela kvällen så man kan knappast påstå att jag är bakis...
Tyvärr är det nog bara så att med mina grundsjukdomar så följer trötthet när jag gör nåt utöver det vanliga.
Så är det för mig attlevamedibm.
