Dagen efter...
Jag är så ledsen över att gårdagskvällen blev som den blev. Det känns som att jag förstörde den genom att oroa Lars och Alma. De var på sin vakt hela kvällen,kollade mig och höll koll. De var spända kändes det som. Rädda att jag skulle råka ut för nåt...
Visst,just igårkväll var det kanske befogat. Min kropp och mina IBM-besvär var verkligen i dåligt skick. Men vad det berodde på har jag grubblat på nu på morgonen. Kan det vara psykiskt??? Jag är rädd för att det kan vara så. Lars verkar tro det...
Hela dan igår kände jag ju svagheten i både benet men även den här oron inom mig. Det var som att jag skakade inombords,kände mig så svag och skör... Var jag orolig för familjemiddagen? Men varför skulle jag vara det? Det är mina allra närmaste
som jag inte har blodsband till. Har varit min familj i 25 år. Jag har inga hämningar inför dem. Varför skulle jag oroa mig??! Det är helt ologiskt. Men ändå finns den tanken nånstans i bakhuvudet.
Jag vet inte ifall jag mår bättre idag. Jag har varit uppe på toa men sen gick jag och la mig igen,kopplade mig till pumpen och nu ligger jag här. Jag känner oro i min kropp,det gör jag. Vill rita men känner mig inte i form för det. Tror inte att jag
skulle kunna hålla pennan stadigt... Jag fasar för att gå nerför trappan sen. Jag känner hur mitt högra lår liksom skälver.... Likaså knävecket.
Helst skulle jag bara ligga här. Men hur kul är det?? När Alma är hemma. Och Ebba kommer idag...
Är det just det som är "problemet"? Vill jag så gärna må bra,vara normal och inte låta Alma och Ebba se hur dåligt jag mår,så att jag försöker fejka att verka frisk men resultatet blir att jag bara blir sämre?!
Sånt grubblar jag på....misstänker starkt att det kan vara en del av orsaken. För det är ganska typiskt mig...
Usch jag vet inte. Vill ju bara må som jag brukar!! Det räcker!
