AttLevaMedIBM.blogg.se

Jag har gjort mig i ordning,höll på att fixa med min mat. Skulle ladda pumpen som stod på soffbordet. En halvmeter innan jag kom fram till glasbordet med järnsmideshörn ramlade jag. Kanske var det mattkanten som var i vägen...kanske vek sig benet som det gör ibland. Sen kändes det som om jag föll i slowmotion.... I mitt inre såg jag mig landa på glasbordet,huvudet krossa glaset och halspulsådern avsliten av glasskärvorna!!

Som jag känner det så lyckades jag vrida kroppen och framför allt huvudet bort ifrån glaset och landade lite i soffan,lite på bordet och lite mittemellan... Det small till ordentligt!!  KABOOOOM!!! Lars satt i telefon inne i sovrummet,han jobbar ju. Men fick slänga på och kom rusande!! Där låg jag i en ömklig hög på golvet med förbaskade tårar rinnande utmed kinderna!! FAN!!

Han blev ju så himla rädd!! Han blir ju det. Varje gång...😓 Det gör mig ledsen. Jag tycker synd om honom....

Den här gången tänkte vi till! Hur kan han lyfta upp mig på bästa sätt utan att det känns som att mina revben knäcks?!

Lars hittade ett grepp som kändes bra för både honom och mig. Och så kom jag upp på benen.

Det var då jag skrek!!

Jag har slagit mig rätt rejält igen. Jag rev upp en lång reva i armen när den drogs utmed smidesställningen till soffbordet. Det kom som tur var inget blod. Jag vred till vänsterarmen och slog mig rejält strax ovanför armhålan. Och min otränade och stela kropp har återigen sträckt sig!! Typ överallt!!

Men med min och Lars makabra humor som vi tar till när det bara jävlas så kom vi fram till att hädanefter blir det hjälm som gäller! Alltid! Vi har tokskrattat åt hur rolig jag skulle se ut😂

Med humor blir det lite lättare att leva med IBM trots alla motgångar...