AttLevaMedIBM.blogg.se

Jag heter Ursula Rollbert. Jag har drabbats av en obotlig muskelsjukdom som heter inklusionskroppsmyosit (IBM). Min blogg ska handla om hur det känns att leva med en obotlig sjukdom.

Ny dag. Ny vecka.

Publicerad 2016-05-30 07:01:02 i Allmänt,

Att blogga på kvällen är inte längre en självklarhet,jag sitter helt enkelt ofta uppe för länge och är därmed alldeles för trött! När jag börjar skriva går ögonen verkligen i kors!X!
Helgen blev ju väldigt lugn,jag var mest ensam hemma eftersom de andra var ute på olika håll. Men jag trivs ju med att vara själv så det var inga problem. Det enda är ju oron (mest från andra!) att jag ska ramla så illa att jag skadar mig,inte kan ta mig upp osv... Eller att jag ska sätta i halsen och inte klara det.
Jag har märkt av ytterligare några försämringar på sistone. Det är inga stora omvälvande skillnader men det är ändå sånt som JAG känner av och som påverkar mig negativt. Mest negativt är ju ändå känslan av att nu har jag blivit ännu sämre... Men som sagt; det påverkar inte mitt allmäntillstånd och jag kan leva med det så det är egentligen ingenting att tala om. Det är bara den där känslan...
Kroppen känns tung och sliten idag. Trots att jag ligger kvar i sängen! Jag tror jag vet varför☺️ Jag stod och böjde mig ner och rensade upp lite ogräs och "bös" mellan några stenar igår. Max 5 minuter!! Jag har gått och sett de där gröna bladen sticka upp mitt bland stenarna ett tag men inte brytt mig om dem. Och nu hade det lagt sig torrt gräs efter gräsklippningen bland stenarna så jag skulle bara pilla bort det och då blev jag stående där! Typiskt mig!! Jsg kunde inte sluta förrän allt var borta! Nästan allt i alla fall...
Detta är ju en sån där grej som är så typiskt,säkert inte bara för mig. Man "ska bara"...och helt plötsligt så har man gjort för mycket!! 
Att stå lite böjd sådär var väl inte jätteskönt men som sagt; jag "skulle ju bara..." och helt plötsligt hade jag stått sådär i några minuter och så skulle jag resa mig och då kände jag ju hur dum i huvudet jag varit!!
Att jag aldrig lär mig...
Jag börjar bli trött på att behöva lida för varenda liten grej jag gör utöver det vanliga. 
Jag är förresten trött på det mesta just nu. Jag är inne i nån negativ känsla som inte vill ge med sig. Allt känns trist och liksom likgiltigt... Jag orkar inte bry mig. Hittar ingen mening.
Därför känns de här små motgångara som att bestiga ett berg ungefär!!
Ska jag aldrig bli glad igen..?

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela