Ensamhetenđ
Jag har tÀnkt och grubblat pÄ mig o den jag blivit... Jag kÀnner inte igen mig sjÀlv. Jag har blivit sÄ osocial och kall. Jag drar mig undan mer o mer. Jag vill varken se eller höra andra mÀnniskor. Jag vill bara fÄ vara ifred.
Det Àr inte schysst mot min familj! De lider ju utav detta... De vill nog helst ha tillbaka den "gamla" Ursula. Men jag tror att hon Àr borta för alltid. Jag minns knappt hurdan hon var...
Bara att hon var glad,positiv och uppÄt!
Nu Àr jag bara en stor EGOIST!!
Jag har inte lÀngre nÄnting att ge andra. Jag Àr alldeles för nergrottad i mitt egna elÀnde,jag orkar inte lÀngre bry mig om nÄt eller nÄn annan!!
Jag Àr inte sÀker pÄ att detta BARA beror pÄ att jag fÄtt en trÄkig,obotlig sjukdom. Den hÀr ensamhetssökande kvinnan har nog alltid bott i mig.
Periodvis!
Jag har nog alltid sjĂ€lv velat VĂLJA om jag ska vara ensam eller social. De gĂ„nger jag valt ensamheten sĂ„ har min vilja varit MIN,vad Ă€n "alla andra" tyckt om det.
MÄnga Àr rÀdda för ensamheten. Det finns t.o.m en del (Àven i min nÀrhet!) som tycker att sjÀlvvald ensamhet bara Àr jÀttekonstig. Det finns de som sagt Ät mig att "skÀrpa mig" - att jag inte "kan" eller "fÄr" bete mig sÄ konstigt=vÀlja ensamheten före det sociala.
DET KAN JAG VISST!!
För var stĂ„r den regeln att man MĂ
STE prata med allt o alla nÀrsomhelst??
"Andra kan tycka att jag Àr konstig" om jag drar mig undan har jag fÄtt höra!
OCH????
DÄ Àr jag vÀl konstig!
Jag bryr mig inte sÀrskilt mycket om vad "andra" tycker o tÀnker om mig. Jag Àr snart 50 Är och jag tycker nog att jag borde fÄ vÀlja sjÀlv hurdan jag vill vara. Det bÀsta Àr vÀl ÀndÄ att vara sig sjÀlv..?? Att inte försöka vara nÄgon som man inte kan identifiera sig med..? Jag vet inte vart jag vill komma med mitt resonemang egentligen...jag vet inte ens om det har med min sjukdom att göra. Just nu sÄ orkar jag helt enkelt inte att vara social! Jag orkar varken prata med nÄn eller hÄlla pÄ att skriva en massa mail... Jag Àr ledsen! Jag hoppas att jag inte sÄrar nÄn. För det beror ju inte pÄ nÄgon annan Àn mig sjÀlv.
De senaste Ären,under mitt sjukdomsförlopp,sÄ har jag stÀndigt fÄtt höra att jag mÄste lugna ner mig och tÀnka mer pÄ mig sjÀlv!! "Alla" har sagt det till mig...
Men nu gör jag precis sÄ!! Och "alla" borde vara nöjda... Men nej! Nu Àr jag alldeles för egoistisk och osocial.
SÄhÀr "fÄr" man inte bete sig!!
NÀhÀ....
Men jag gör det ÀndÄ!!
Det finns mycket man inte fĂ„r göra men gör Ă€ndĂ„đ
Det Àr kanske inte sÄ mycket utav IBM-besvÀr i detta. Men att fÄ en obotlig sjukdom har fÄtt mig att se pÄ alla smÄ och stora problem med helt nya ögon!
De problem som tidigare var sÄ stora har nu blivit pyttesmÄ och obetydliga. Samtidigt som smÄ smÄ problem blivit enorma för mig.
Det finns oftast ingen logisk förklaring till att vissa problem blivit sĂ„ stora. Jag kan inte förklara för den som ifrĂ„gasĂ€tter mitt stĂ€llningstagande. Ă
tminstone inte för den som inte har nÄn empati eller förstÄelse för andras bekymmer,sÄna som bara ser vÀrlden med sina egna ögon.
Jag ska nog ta tag i mig sjÀlv och göra nÄnting Ät min situation!
Jag ska göra mig i ordning,förbereda mig! Och sen sÀtta mig i min bil och ta mig ner till stugan för att möta mina demoner!! Jag misstÀnker att jag gjort problemen alldeles för stora i mitt eget huvud! NÀr jag vÀl Àr dÀrnere sÄ Àr de inte sÀrskilt bekymmerssamma!!
Jag brukar fungera sĂ„... Jag tĂ€nker att allt Ă€r sĂ„ negativt,gör det sĂ„ stort i mitt huvud och sen blir jag förvĂ„nad nĂ€r det faktiskt blir ganska braâșïž
SÄ det Àr vÀl dax att ta tag i mitt liv!!
DĂ€rmed tĂ€nker jag nu gĂ„ upp,Ă€ta frukost och möta mĂ„ndagenđ
