Även ☀️ har sina fläckar...
Jag undrar ibland om den här sjukdomen påverkar mig och mitt psyke alldeles för mycket! Ibland känner jag inte igen mig själv. Jag tycker inte alltid om den jag blivit.
Igår var det hemskt...
Jag har blivit hysteriskt pedant!
Det resulterar ofta i bråk med mina allra närmaste. Och vi som aldrig bråkat förr... Men jag blir galen på småsaker som ligger framme mm mm. När jag påpekar detta för nån av de andra så anklagar de Mig för att ha oordning o stökigt,ha för mycket saker framme överallt mm mm...
Jag förstår inte vad de menar!
Så igår gick jag runt och grubblade på vad det är De stör sig på. Jag kunde inte förstå.
Jag grubblar fortfarande. Jag kan inte se det De ser. Konstigt...
Att jag reagerar med irritation nu beror nog mycket på att jag har TID. Jag ser och märker småsaker för jag går här hemma så mycket. Hade jag jobbat så hade jag inte haft tid att se alla små fel och brister.
I vår familj har vi sällan bråkat,tjafsat och varit oense. Och de gånger vi varit det så har det gått över ganska snabbt. Men denna gången kan jag inte släppa irritationen riktigt...jag kan inte se det DE ser.
Jag tror jag kan skylla på omständigheterna med min sjukdom även i detta fall.
Att jag och de andra inte har samma åsikt känns som ett nederlag. Jag känner mig ensam mot dem,jag tar åt mig deras kritik och blir ledsen. Fast egentligen tror jag inte att de menar så som jag känner. Jag tror att det är mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla som gör att jag tar åt mig. Lite kritik mot mig som person känns som en bekräftelse på att jag verkligen ÄR så värdelös som jag känner mig. Det känns som om hela världen är EMOT mig! Som att "alla" vill mig illa,tycker att jag är jobbig att ha att göra med...
Visst är det omoget att känna så!!
Men det är så det känns och det tror jag är en följd av hur jag brutits ned av denna sjukdomen. Inte bara fysiskt,med svaga muskler och mindre ork,utan även psykiskt. Med den där dåliga självkänslan som den största boven!
Jag förstår inte hur jag ska orka ta mig ur den här dåliga känslan. Jag känner varje dag att jag helst bara vill ge upp! Låta sjukdomen ta över och bara passivt ligga och se på!!
För varför kämpar jag emot??!!
Egentligen!!?!!
Jag vet ju att det är meningslöst! Sjukdomen kommer till slut att sluka mig ändå! Då kan den väl lika gärna få göra det direkt?!!
Jag skulle vilja bli helt passiv och bara sitta/ligga bredvid LIVET som rullar på i en hiskelig fart. Tänk så skönt att kunna låta bli att reta sig på småsaker,som stökighet!!,och bara konstatera att "så är det"! Men inte göra nåt åt det!!
Fast den dagen då jag inte längre "gör nåt" åt de där småsakerna - DÅ är jag nog riktigt illa ute!
Så jag får väl fortsätta att reta mig på andras stökiga vardag men ändå acceptera det. Kanske hitta mina egna fel o brister när det gäller ordning o reda - och sen göra nåt åt dem!!
